​

Kroppsorienterad psykoterapi har gett oss nya verktyg att lugna, ta hand om sig själv

och skapa bättre relationer till andra.

​

Ett litet barn tittar på sin mammas ansikte. Mamman skrattar och pratar med barnet, som ler tillbaka och viftar med armar och ben. Plötsligt blir mammans ansikte alldeles stilla och uttryckslöst. Barnet reagerar omedelbart genom att försöka fånga mammas uppmärksamhet – först med skratt, sedan med gråt och skrik. När babyn inte får något gensvar ger hon upp och slocknar. Om detta händer någon gång, är det ingen fara. Barnet kommer att uppleva föräldern som tillräckligt närvarande och ha fått tillräckligt många upplevelser av anknytning och av att bli mött. Men om bandet mellan barnet och föräldern allt som oftast uppvisar olika slags brister, kommer det att sätta sina spår. Hur vi blir behandlade som små avgör vilken uppfattning vi får med oss i livet om hur andra människor är, om hur världen är beskaffad och – inte minst – om vårt eget värde, vår självkänsla.

​

Ny forskning på spädbarns beteenden och reaktioner berättar hur viktiga de vuxna är för oss och hur starka behoven av bekräftelse är. För det lilla barnet handlar det om överlevnad – att anpassa sig till föräldrarna för att på så sätt få så mycket omsorg som möjligt är en stark instinkt. Många beteenden som vi har som vuxna är helt enkelt de instinktiva överlevnadsmekanismer som vi utvecklat som små bebisar.

​

Psykologtermen för de första relationernas betydelse är anknytning. Idag är anknytningsteorier bland det mest omskrivna i psykologivärlden, inte minst tack vare ny forskning om hur små barn faktiskt reagerar på bristande relationer. Terapeuter av olika skolor försöker också hitta vägar att på olika sätt hela de skador som vi fått i våra anknytningsmönster. Och allt fler känner igen sig.

​

En som har fått hjälp att arbeta med sitt anknytningsmönster är Jeanette Totland. Under lång tid har hon haft problem med ångest, depression och ensamhetskänslor. En period gick hon i samtalsterapi och det hjälpte henne att orka igenom sin skilsmässa och en canceroperation.

- Flera gånger sökte jag hjälp på akuten för det jag trodde var hjärtinfarkt, men det visade sig vara panikångest.

​

Hon började om och flyttade från Bergen till nuvarande bostadsorten Dröbakk utanför Oslo. I samma veva gick hennes morföräldrar bort. Till slut blev det bara för mycket. Det var då hon läste en artikel om Psykoterapeut Erika Bea Thorkildsen och metoden Somatic Experiencing. Det blev början på en process som innehåller samtal men också kroppsorienterade tekniker för att uppleva avslappning och trygghet fysiskt i kroppen. Jeanette har lärt sig förstå att hon i sina kärleksrelationer har upprepat den otrygghet hon känt som liten.

​

- Jag har känt mig avvisad och utan skydd i mina relationer och ofta inte kunnat ta emot den kärlek jag har fått. Istället har jag varit den som har lämnat, när det börjat bli allvar i förhållandet.

​

Idag börjar mönstret se annorlunda ut, hon har fått en bättre relation till sig själv

och ser ljusare på framtiden än förut.

​

- Min rädsla för att dö har blivit mindre och min livslust större. Jag känner att jag orkar med att ta hand också om mina behov inom mig, hon som tidigare så ofta ville ge upp. Jag har också fått redskap att själv kunna återfinna lugnet om jag känner oro. För inte länge sedan fick jag panikångest när jag körde bil och kunde häva anfallet efter bara en kort stund.

​

Jeanette är medveten om att de svårigheter hon har upplevt sannolikt har sitt ursprung i barndomsupplevelser. Hon växte upp med en ensamstående mamma och som flicka tillbringade Jeanette mycket tid hos sina morföräldrar, längtande efter mamma som måste arbeta hårt.

​

- Jag har varit väldigt bitter på min familj, men det har bara gett mig mer smärta.

Idag skyller jag inte på någon utan inser att alla gjorde så gott de kunde.

​

På frågan om konkreta situationer då hon märker en positiv förändring nämner hon exempelvis konflikter med tonårsbarnen, som hon tidigare upplevdes som oerhört sårande och helt tillintetgörande för henne själv.

​

- Idag kan jag tackla att barnen är arga på mig utan att själv bli som ett barn, vilket ibland hände förut. Jag har också lärt mig att acceptera att jag själv kan bli arg, ledsen eller rädd och behöver inte förneka dessa känslor.

​

Sedan en tid tillbaka har Jeanette en kärleksrelation till en ny man. Hon märker även där att hon idag kan relatera på ett mer konstruktivt sätt. Om hon känner sig pressad, sårad eller upprörd över någonting i samspelet med sin partner kan hon stanna upp och fundera över ifall känslorna är relevanta – eller om de helt enkelt är något gammalt från barndomen som triggats igång.

​

- Jag kan över huvud taget ta hand om mig själv på ett bättre sätt, med mer empati och omsorg. Ungefär som jag har tagit hand om mina egna barn! Det hjälper mig till exempel att säga ifrån till min partner utan att genast vara rädd att bli övergiven.

​

Jeanette går fortfarande i terapi och är sjukskriven. Det finns mer att bearbeta som hon ännu inte varit trygg nog att ta upp och det hela får ta sin tid. Så småningom hoppas hon själv kunna arbeta med andra och planerar att börja en utbildning till gestaltterapeut.

​

Fri från det gamla

​

- ”Aha, det är därför mina relationer aldrig håller. Eller därför som jag aldrig tycker att jag presterar tillräckligt. Eller därför som jag aldrig vågar vara med andra utan att spela någon annan än jag är. Kanske är det därför jag strävar så hårt efter att vara smal att jag fått anorexi.” Och så vidare…

​

Att känna igen sig i beskrivningarna av de otrygga mönstren för anknytning kan kännas nedslående. Om orsakerna till dina svårigheter att möta en partner eller att behålla dina relationer ligger i det förflutna så är det väl hopplöst? Faktiskt inte. Den nya forskningen har också lett till ett intresse bland terapeuter att hjälpa till att återskapa goda anknytningsmönster. Inom den kognitiva psykoterapin arbetar man med att byta ut gamla tankemönster mot nya som bättre svarar mot den faktiska situationen. Du kan se din partner som han eller hon är, och minskar risken att reagera som du gjorde som liten när dina behov inte blev tillgodosedda.

​

Andra mer kroppsligt orienterade metoder hävdar att eftersom barnets upplevelser påverkar den fysiologiska utvecklingen och sätter spår i själva nervsystemet, behöver vi också aktivera kroppen i arbetet med att skapa nya och friskare mönster och beteenden. Det räcker kanske inte med en intellektuell förståelse, utan det som behövs är snarare en kroppslig upplevelse av det som saknats så att vi kan skapa nya och mer positiva ”fysiska minnen”.

​

Diane P Heller är psykoterapeut och arbetar enligt en kroppspsykoterapimetod kallad Somatic Experiencing. Den är utvecklad av hennes landsman amerikanen Peter Levine och har med stor framgång använts för att hela trauman efter olyckshändelser och krig, men också de traumatiska minnen som upplevelser i mötet med andra har orsakat. Man menar att traumat sitter i kroppen, mer än i själva minnet av händelsen.

​

- Forskning har visat att kroppsorienterade terapiformer är mest effektiva när det gäller att läka tidiga skador. På så sätt minskar vi människors lidande och även behovet att projicera våra tidiga sår på omgivningen – partner, familj, vänner.

​

När vi blir skrämda eller hotade aktiveras hela vårt system på flera sätt. Kanske vill vi fly, men kan inte. Kanske vill vi försvara oss, men har inte möjlighet. Den energi som på detta sätt bromsas finns sedan kvar i vårt system i form av blockeringar, menar Diane P Heller. Somatic Experiencing utgår från det faktum att vi människor på samma sätt som alla däggdjur är utrustade med en förmåga att frigöra oss från denna blockerade energi. Genom att i efterhand tillåta dessa processer kan vi frigöra oss från gamla trauman och chocker.

​

- Detta skulle kunna ske spontant, men vårt rationella tänkande hämmar oss och minskar vår förmåga. SE utgår från att människor, på samma sätt som djur, har naturliga instinktiva sätt att frigöra den energi som blivit blockerad i samband med traumatiska upplevelser. När vi aktiverar dessa mekanismer kan vi släppa taget om blockeringarna och bli mer levande igen, säger Diane P Heller.

​

Det handlar inte bara om att minnas och återuppleva det som gjorde ont och som var svårt, utan lika mycket om att kunna föreställa sig och ”känna” hur det skulle ha känts att ha fått uppleva någonting annat och bättre anpassat. Genom att stärka de positiva krafter som var och en av oss bär inom sig, kan vi mobilisera den medfödda förmåga till anknytning som vi har inom oss, både fysiskt och psykiskt, menar Diane Heller. Systemet kan läka om vi gör det möjligt.

​

-Vi har blivit skadade i våra första relationer, men vi kan också läka i relationer. Vi behöver inte få detta från våra biologiska föräldrar. Men det behöver inte bara handla om parförhållanden, också andra nära relationer hjälper oss vidare. Alla relationer som känns trygga och positiva för oss ger näring till vår trygga anknytning, även upplevelser vi har av grupper, säger Diane P Heller.

​

Idag är det extra viktigt att detta blir allmänt känt och praktiserat, menar hon. Det ökande antalet skilsmässor och det faktum att de flesta föräldrar båda arbetar utanför hemmet gör att barnen idag är ännu sårbarare än förr.

​

- Datorn är för många barn den viktigaste relationen och det är självklart destruktivt. Fysisk kontakt med andra människor ansikte mot ansikte är oöverträffat när det gäller att ge oss en upplevelse av anknytning.

​

Fyra slags anknytning

​

Att som barn till exempel vara omgiven av vuxna som är otillgängliga, fientliga eller ständigt otillräckliga i sin omvårdnad kan resultera i en omedveten övertygelse att det inte är någon idé att satsa på relationer. Det känns helt enkelt för svårt att få relationer att fungera att det inte verkar vara någon idé. Istället försöker den vuxne personen få näring från andra saker i livet. Detta kallas otrygg-undvikande anknytning.

​

Andra har upplevt att de som tagit hand om dem som barn har varit opålitliga – ibland har föräldrarna varit glada och tillgängliga, men andra gånger har de inte orkat med barnet. Hos barnet grundläggs ett tvivel på att vara bra nog för att bli älskad och olika beteenden som syftar till att få uppmärksamhet och beröm som bevis på föräldrarnas kärlek och omsorg. Den vuxne med detta mönster fokuserar på andra och har svårt att ta hand om sina egna behov i relationer. Ett vanligt beteende är att överprestera på olika områden, exempelvis i yrkeslivet, för att på så sätt göra sig värd kärlek från omgivningen. Detta kallas otrygg-ambivalent anknytning.

​

När de som har hand om barnet har svåra egna problem i form av missbruk, våldstendenser eller psykisk sjukdom, uppträder ett motsägelsefullt mönster. Barnet är både beroende av föräldern för sin överlevnad, men kan samtidigt känna sig hotad till livet av samma person. Ofta blir barnet utagerande eller på annat sätt ett ”problembarn” fastän orsaken ligger i en oklar och förvirrande anknytning till de vuxna. Som vuxen har personen svårt att korrekt bedöma fara eller att se att han eller hon har möjlighet att välja själv i olika situationer. Detta mönster kallas disorganiserad anknytning och är också den mest destruktiva.

​

Men hallå – finns det inget sunt anknytningsmönster? Jodå. En trygg anknytning mellan förälder och barn kännetecknas av att föräldern är närvarande, pålitlig och rimligt förutsägbar. Barnet lär sig att hantera olika former av livssituationer och att se omvärlden som i huvudsak god och pålitlig och andra människor som några man kan lita på. Människor som har denna erfarenhet som barn har i allmänhet inga större svårigheter att etablera och upprätthålla relationer som vuxna. Men tyvärr har ett stort antal människor någon form av problem just när det gäller att knyta an till andra.

​

Kärleksfull blick

​

Slut ögonen och föreställ dig att någon ser på dig med kärlek och omtanke. Någon som vill dig väl och som älskar dig över allt annat. Om det känns enklare att föreställa sig detta, tänk dig att någon som du vet älskar dig ser på dig. Lägg märke till hur det känns i kroppen att vara medveten om denna blick på dig. Känn om kroppen blir varmare eller kallare, om andetagen förändras eller om någonting annat förändras. Bara iaktta.

​

Ibland kan det vara svårt att ta emot, eller ens föreställa sig att vi kan ta emot, något som vi inte känner till. Vi reagerar på det som är okänt för oss med tvivel och ibland motstånd. Därför – ta emot den kärleksfulla blicken i små portioner. Ta emot lite i taget, så att du kan vänja dig vid att bli sedd med kärlek, omtanke och förståelse.

​

Om det känns svårt eller konstigt för dig att föreställa dig detta, kan du tänka dig att du själv ser på någon med kärlek och omtanke, så mycket som du kan. Se på ditt barn, din älskade, din bästa vän eller din hund... Känn hur den känslan känns i din kropp och lägg märke till de förändringar som äger rum fysiskt. Du har kapacitet till denna känsla och den är helande för oss.

​

Välkommen till världen

​

Många av oss vet att vi inte var önskade eller att våra föräldrar inte orkade välkomna oss. Andra bär med sig minnen av att föräldrarna uttryckte trötthet, irritation eller andra negativa känslor inför att ta hand om det barn vi en gång var. Följande övning syftar till att öva upp en känsla av att känna sig välkommen, stöttad och älskad av omvärlden så att denna känsla också får en fysiskt uttryck i kroppen.

​

Börja med att tänka på någon människa som du upplever är kärleksfull och stödjande mot dig, eller som någon gång har varit det i ditt liv, en person som för dig har betytt kärlek, stöd och uppmuntran. Det kan vara människor du har känt, eller som du känner nu – det spelar ingen roll ens om de fortfarande lever. Det kan vara din hund – huvudsaken är att det är någon som du känner tycker om och stödjer dig.

​

Om du inte kan komma på någon sådan person, eller inte kan minnas att du träffat någon, föreställ dig en person som du inte känner men som du skulle vilja träffa för att han eller hon på något sätt representerar dessa kvaliteter – omtanke, kärlek, medkänsla. Det behöver inte ens vara en ”riktig människa”, en skyddsängel duger fint om det är en bild som känns sann för dig.

​

Fortsätt reflektera över detta tills du har ett par, tre olika personer/gestalter. Slut ögonen och föreställ dig att dessa personer omger dig just nu. Tänk dig att du på ett symboliskt plan får ”återfödas” till jorden och bli mötta av just dessa gestalter. De tar emot dig precis på det sätt som du behöver.

​

Lev dig in i bilden så mycket du kan. Känn deras närvaro och lägg märke till vad som händer i din kropp när du tänker dig att de är hos dig. Kanske andas du långsammare, kanske upplever du att någon del av din kropp slappnar av. Bara iaktta detta och fortsätt att föreställa dig dem som älskar och stödjer dig.

​

Du kan önska dig vilken miljö du vill för detta, vilken plats som helst som du tycker passar och som du tycker om att vara på. Musik, dofter, synintryck – du är fri att välja det som ger dig största möjliga känsla av välkomnande och omtanke.

​

Kanske känner du känslor av sorg över att du saknat en sådan här omgivning som liten eller att det bemötande du fick inte var odelat positivt utan på olika sätt hade brister. Bara notera dessa känslor och kom tillbaka till känslan av att vara välkomnad av dem som älskar dig. Känn den i kroppen.

​

Minnena du får kan också vara minnen av när det kändes bra under din uppväxt, stunder då du kände dig älskad, trygg och välkommen. Låt dessa minnen sjunka in i dig. Det fanns stunder då allt var bra.

​

Avsluta övningen med att landa i känslan av att vara omsluten av dem du valde att välkomna dig och känn hur din kropp slappnar av i denna vetska

​

​

​