Jag konfronterade barndomens trauman.

Berikande trauman : Hade jag inte varit med om mina trauman hade jag inte heller varit den jag är idag. Motgångarna har gett nya dimensioner till mitt liv som jag inte skulle vilja vara utan. Bea Thorkildsen (45) upplevde att hennes liv gick i kras då föräldrarna skilde sig när hon var nio år. Idag vet hon att det finns bot för chock och trauman, men att det tar tid.

​

Det är tidigt på morgonen. Bea har fortfarande pyjamasen på sig. Genom väggarna till sitt rum hör hon hur föräldrarna grälar. Hon öppnar dörren på glänt och ser hur pappa går ut ur lägenheten och smäller igen dörren bakom sig.

​

- Jag var nio år då pappa gav sig iväg, men jag kommer ihåg upplevelsen som om den var igår, berättar Bea (Erika Beata) Thorkildsen - ursprungligen svensk och nu gift med en norrman och bosatt i Oslo. Hon är färdig med sin 3-åriga utbildning i Somatic Experiencing traumaterapi (SE). Förut har hon undervisat i kroppsorienterad psykoterapi, yoga och meditation.

​

Genom åren har hon själv provat många olika terapimetoder för att hitta tillbaka till sig själv. Till den lilla flicka hon var före dörren smällde igen bakom pappa – och hon upplevde att hennes barndom gick i kras.

​

- Andras känslor, mitt ansvar. Detta hände 1972.

​

- Jag gick i småskolan i en förstad till Stockholm. Jag var enda barnet – och den enda i klassen som hade skilda föräldrar. Förutom att jag kände mig ensam, skämdes jag också, säger Bea.

​

- Det var synd om mamma som blivit lämnad. Att jag själv också blivit lämnad ägnade jag knappt en tanke. Jag blev fort vuxen. I många förhållanden senare i livet har jag sett andra människors känslor som mitt ansvar och mycket viktigare än mina egna, säger hon.

​

- Jag har pratat ut med mina föräldrar för länge sen - och de säger: Vi tänkte inte på det. Vi visste inte om att du hade det så svårt. För 30 – 40 år sedan hade man inte heller så stort fokus på barns reaktioner som man har idag.

​

- Mina föräldrar visste inte bättre. Men så hade de inte heller fått den omsorgen de själva behövde i barndomen. De hade sina egna problem att hantera, säger Bea.

​

Överlevnadsstrategier

- Innan mina föräldrar skildes var jag ett utåtriktat och glatt barn. Nu utvecklade jag överlevnadsstrategier för att klara både skolan och det sociala livet. I timtal så drömde jag mig bort. Jag hade varit en av de flitigaste i klassen, nu var jag bland de sämsta.

​

Nu i efterhand kan Bea se hur hon var så uppfylld av känslor att hon inte klarade att hantera så mycket mer. Stelnad sorg, ångest och ensamhet tog all plats inuti henne, som hon uttrycker det. Det i sin tur skapade problem i förhållande till vänner och familj.

​

- Men samtidigt var jag lugn och inte till besvär på något vis, berättar hon.

​

- Men på min fritid agerade jag ut. Nu skulle jag vara bäst, snabbast och tuffast. Jag var inte rädd för något, var stället närmare hyperaktiv. Jag tränade också mycket, minst två timmar varje dag. Jag skulle bli världsbäst i konståkning. Men jag vet inte om jag var i kontakt med mina känslor bakom agerandet, säger hon.

​

Tog tag i problemen

​

Idag är Bea glad att hon trots allt levde i ”oskuldens tid”. Men hon har full förståelse för att en del ungdomar hamnar i fritt fall. Själv utbildade hon sig inom hälso- och idrottssektorn och klarade sig bra.

​

- Men traumat jag bar med mig avspeglade sig i förhållandet till män. Jag hamnade alltid i svåra och destruktiva relationer eftersom jag kände att jag inte förtjänade bättre, säger hon.

​

- Till slut bestämde jag mig för att vara ensam tills jag hade klarat av att lösa mina problem. Jag var 29 år då jag tog det beslutet. Då hade min sista pojkvän fått tre års fängelse för hot, våld och övergrepp, säger hon stilla.

​

- Men det var också tack vare det förhållandet jag vaknade till. Jag hade livslust – och en väldig längtan i mig efter att finna kärlek och respekt till mig själv.

 

Tre års terapi

​

På slutet av 90-talet började Bea att gå i terapi hos en traumaterapeut. Hon fick sätta ord på sitt liv – och fick till slut en utgångspunkt att ta sig vidare i processen.

​

- Om jag som nioåring hade blivit arg, sprungit efter pappa och skrikit, krävt att bli sedd, bönfallit honom om att inte gå ifrån oss, hade kanske varit ett sundare sätt att reagera på. Men då hade jag också riskerat att bli straffad och avvisad.

​

Sättet att frysa till var kanske det bästa just där och då. Men man kan inte stanna i chock – utan att man skapar ett spänningsfält där sakerna upprepar sig själv, säger hon.

​

Bea Thorkildsen är själv färdigutbildad SE-terapeut. Processen hon har gått igenom har gjort henne bättre utrustad att förstå och hjälpa människor. Utan sina egna erfarenheter hade hon knappast varit i stånd till att vara en insiktsfull terapeut.

​

​