​

Pat Ogden, Ph D, är en av världens ledande experter inom traumavård. Hon är grundare och ansvarig för Sensorimotor Psychotherapy Institute i Boulder, Colorado, och har mer än 30 års klinisk erfarenhet inom traumaområdet.

 

Medan traditionell psykoterapi fokuserar på de kognitiva (mentala) och emotionella (emotionella) delarna av trauma, är fokus för denna vidareutbildning hur man kan inkludera kroppen i traumaterapi. Ett trauma innebär att en skada har inträffat, i och med att nivån av ångest och stress blivit för hög så att hjärnan överbelastas och händelsen inte kan bearbetas och integreras på vanligt sätt. Sinnesintryck och känslor lagras fragmenterat och med lite sammanhang.

 

Detta kan leda till ett antal psykiska och fysiska symtom och mental dysfunktion över tid. Även om många av symtomen hos traumatiserade personer är fysiskt kontrollerade, har kroppen ändå varit ett bortglömt område inom traumabehandlingen. För den som upplevt fysiskt våld och sexuella övergrepp är kroppen också brottsplatsen, som man måste bära med sig, och nyare forskning visar att trauman sätter djupa kroppsliga spår. För den som kämpar med efterdyningarna av svåra trauman är det ofta hotfullt att hantera traumatiska känslor och kroppsliga reaktioner, då traumaminnet är kopplat till ett intensivt inre obehag. Klienten växlar ofta mellan att undvika traumaminnen och känslomässigt överväldigande och det uppstår onda cirklar som är krävande och svåra att ta sig ur.

 

Sensorimotorisk psykoterapi är en mycket skonsam metod, genom att man försiktigt rör sig från den traumatiska händelsens periferi och mot dess kärna. Berättelsen används endast för att framkalla känslor och kroppsliga reaktioner i den ursprungliga traumatiska situationen, och detta blir då fokus för utforskande och förändringsarbete utifrån ökad medvetenhet om vad man känner i kroppen.

 

Man arbetar också med att använda positiva coping-upplevelser, inre prestationsbilder och kroppslig rörelse för att bygga resurser och för att reglera traumaaktivering, samt bearbeta traumaminnen Sensorimotorisk psykoterapi (SPI) integrerar kroppsliga upplevelser med känslomässiga och kognitiva upplevelser och upplevelser – utan behov av beröring. Detta gör metoden till en perfekt behandlingsform för trauma, eftersom posttraumatiska stresssymptom drivs av fysiologisk aktivitet som svar på traumatiska händelser. Det handlar om att aktivera det autonoma nervsystemet, slåss, fly och frysa svar, total underkastelse etc. säger den välkända traumaspecialisten Janina Fisher från Boston.

​

Sedan frågar vi doktor Janina Fischer PhD - hur blev du intresserad av sensorimotorisk psykoterapi ?

​

Efter att ha arbetat med EMDR-metoden (Eye movement desensitization and reprocessing) fann jag att det fortfarande fanns många problem som denna metod inte behandlade effektivt; dissociation, suicidalitet, regression och kroniska depressiva tillstånd. Jag blev inspirerad av Bessel van der Kolk, som utvecklade sensorimotorisk psykoterapi. När jag upptäckte hur kraftfull och användbar metoden kan vara blev det mitt huvudfokus.

 

En stor fördel är att den kan användas med mycket instabila patienter, med patienter som har liten tillgång till traumatiska minnen eller som inte har möjlighet att uttrycka sin traumahistoria verbalt. Eftersom den tar itu med de bakomliggande orsakerna till de huvudsakliga symtomen förknippade med posttraumatisk stressyndrom (PTSD), behandlar den många problem samtidigt, utan att det behövs en separat inställning till varje grupp av symtom. Metoden kan ta itu med problem på flera plan, både emotionell, kognitiv-beteendeorienterad och fysiologisk över- och underaktivering.

 

Lyssna på kroppen. Kroppen kan prata och vi måste lyssna på den.

​

Traditionella terapier bygger mest på känslor och tankar. Sensormotor förbinder oss alla, inklusive området från nacken och nedåt, och litar på vad kroppen säger till oss, hur kan vi i större utsträckning inkludera kroppen i traumaterapi. Medan traditionell psykoterapi tar upp de kognitiva och känslomässiga delarna av trauma, är fokus för denna kroppsorienterade fortbildning hur man kan inkludera kroppen, utan betoning på beröring. Men med stor tonvikt på närvaro, igenkänning och samreglering av känslor övar man sig i att hjälpa den traumatiserade att befinna sig inom toleransfönstret – där man kan tänka, känna och agera medvetet.

 

Genom igenkänning och närvaro bjuder vi in ​​och utmanar patienten att integrera kroppsliga reaktioner efter ett trauma, framhåller Harkin. Han understryker att sensomotorisk psykoterapi är en mycket skonsam metod, genom att man försiktigt rör sig från den traumatiska händelsens periferi och mot dess kärna.

 

Berättelsen används endast för att framkalla känslor och kroppsliga reaktioner i den ursprungliga traumatiska situationen, och detta blir då fokus för utforskande och förändringsarbete utifrån ökad medvetenhet om vad man känner i kroppen. Man arbetar också med att använda positiva coping-upplevelser, inre prestationsbilder och kroppslig rörelse för att bygga resurser och för att reglera traumaaktivering, samt bearbeta traumaminnen.

​

Sensorimotorisk terapi har stort fokus på resurser och resursuppbyggnad, förutom att kroppen är central. En stor fördel är att den kan användas med mycket instabila patienter, med patienter som har liten tillgång till traumatiska minnen eller som inte har möjlighet att uttrycka sin traumahistoria verbalt. Eftersom den tar itu med de bakomliggande orsakerna till de huvudsakliga symtomen i samband med posttraumatisk stressyndrom (PTSD), behandlar den många problem samtidigt.

​

Sensorimotorisk terapi har stort fokus på resurser och resursuppbyggnad, förutom att kroppen är central.

 

En stor fördel är att den kan användas med mycket instabila patienter, med patienter som har liten tillgång till traumatiska minnen eller som inte har möjlighet att uttrycka sin traumahistoria verbalt. Eftersom den tar itu med de bakomliggande orsakerna till de huvudsakliga symtomen i samband med posttraumatisk stressyndrom (PTSD), behandlar den många problem samtidigt.

​

De som utsätts för trauma har ofta höga nivåer av stress och ångest. Kroppen kommer att fortsätta att reagera som den reagerade under de extrema omständigheterna när det överväldigande hände, såvida vi inte tillåter den att ha reparerande upplevelser. Genom uppmärksam närvaro leder vi försiktigt kroppen dit den låstes i ett reaktionsmönster - för att sedan hjälpa kroppen i en ny riktning. Detta sker genom en guidad sensorisk process som stödjer kroppens egna, självläkande mekanismer. Det är fascinerande att uppleva hur mycket information och visdom kroppen ger, när vi bara är villiga att lyssna!

 

Exempel är jordning, gränser, rörelse. Med toleransfönster menas att man befinner sig inom ett område där man inte är mer över- eller underaktiverad än att man fortfarande kan tänka, känna och handla medvetet – inte driven av impulser. – Genom närvaro i en trygg relation kan terapeut och klient öva på att uthärda det obehag som traumat skapat, att integrera känslorna här så att man inte blir lika "utsatt" av minnen eller triggers. Det som lämnat kroppsliga spår måste kroppen läkas.